En pressbild

Vännerna Eva och Joar ska hålla utställning med bilder de tagit på Stockholms Jazzfestival under flera år. Jag blev ombedd att ta en pressbild åt dem, och hade redan en tanke om vad jag ville ha när jag var på väg att träffa dem.

Eva & Joar — färgFör Vernissage & Fotoutställning — Stockholm Jazz Festival 2006 – 2011 

Vi spenderade några timmar på kaféet där de ska ställa ut, och utnyttjade diskens fina träpanel som bakgrund. Belysningen var enkel, on-​axis-​blixt fast jag riktar den mot väggen bakom mig och får på så vis lagom softbox-​känsla i bilden.

Pressmeddelandet kan man hitta här, och tillhörande “händelse” här.

Det där med en ohemult massa pixlar

Jag lyssnade précis på Fotosidan poddradios avsnitt #11 “Kan man ha för många pixlar”, och av allt som sas var det mest ett undanvifftande av alla möjliga argument emot. Och visst finns det poänger med det.

Det jag nog gärna tar med mig i slutänden är nog slutklämmen, “älska megapixlarna – och glöm dom”. Jag har inte alls svårt att föreställa mig att det kommer ett läge då mängden pixlar är så otroligt många att vi normalt inte längre behöver bry oss, bildkvalitén blir inte bättre eller sämre.

Det är väl lite som datorskärmar och surfplatteskärmar… det var väldigt viktigt att ha så många pixlar som möjligt där också, för att kanter runt alla möjliga former skulle blir vackra och mjuka, för att fotografier skulle kunna återges på bästa sätt och så, men när man väl har kommit upp till en nivå då man inte längre kan urskilja enskilda pixlar med blotta ögat, då är deras exakta storlek och mängd inte så himla viktig längre.

Och pixlarna i mängder kommer, det kommer vi inte ifrån, en poäng som också gjordes i poddradion.

Så efter att ha haft ångest över det där med mängden pixlar hit och dit och vad för slags kamera jag vill uppgradera till och så så är det kanske dags att tagga ned den biten, ta det lite lugnt och välja efter andra behov. För det kommer ju ändå, förr eller senare, jag kommer inte att komma ifrån det.